Att komma hem igen var å ena sidan som att knappt ha varit borta något alls. De allra flesta saker verkar bestå som när man lämnade dem. Andra saker kräver att man är närvarande för att de skall förbli. Det är först då man åker iväg man ser saker och tings beskaffenhet med klara ögon. Om inte annat så har just den erfarenheten varit av godo.

En av de mer fysikt påtagliga sakerna efter att jag kommit hem är att man åter får börja tänka på att plånboken inte saknar botten. Där över hade jag det ganska gott ställt, nu har jag åter fått shoppa med en viss måtta.

På jobbet har vi nu flyttat ner till Lindholmen. Först såg det ut som jag skulle få sitta kvar uppe på Volvo PV, men efter några vändor fram och tillbaka fick jag sedan flytta med. Det har gjort både mig och gruppen gott att få ett miljöbyte. För en gångs skulle kan jag nu sitta på jobbet och känna en viss arbetsro. Även om jag inte ser vattnet från skrivbordet kan man rätt vad det är få syn på en stor färja som passerar mellan husen, första gångerna kändes det lite konstigt.

För några veckor sedan sprang jag Göteborgsvarvet, kunde konstatera att jag inte direkt legat i med träningen i år... Någon vecka senare passerade en vecka med Volvo Ocean Race, helt plötsligt var det en massa liv och rörelse nere i Eriksberg. Vid starten hade Sofia fått tag i biljetter på ön strax efter starten, det var något av det värsta jag sett på sjön. Efter tävlingsbåtarna kom en hel armada båtar som gjorde ett vitt skum av hela havet. Det var en syn jag sent skall glömma!

Ibland händer saker som man bara inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig, saker som vänder upp och ned på allt annat. För nästan exakt en månad sedan fick jag en morgon ett samtal som sa att en vän gått bort. Då var det inte lätt att koncentrera sig på annat än: Kan det verkligen vara sant? Vad hände? Varför händer detta? Hur kan detta verkligen hända? Det måste väl vara ett misstag. Att förstå att det hänt var nästan omöjligt.

Tiden efter dess har sedan varit upp och nedpåvänd. Har kommit människor jag tidigare knappt umgåtts med närmare. Har svävat i ovisshet om vad som egentligen hände. Över en natt har jag gått från att ha känt mig stark till att bli oerhört sårbar. Önskat att jag tagit bättre tillvara på tiden tidigare.

Igår var jag på begravningen, det var många där. Kören sjöng vackert. Känslorna var starka. Det var jobbigt, men samtidigt skönt. Att få en samlad positiv bild av någon man tycker om. Och att få säga farväl så att man kan gå vidare.

Har fortfarande svårt att förstå det hänt. Förväntar mig nästan att hon skall dyka upp en dag och fråga om det hänt något spännande sista tiden...

Saknar dig Jenny!